Mitt liv under kontroll

Har hamnat i nån sorts grop av negativa känslor och ingenting känns roligt. Vet inte hur jag ska ta mig an mig själv just nu, känner bara som att jag skulle vilja försvinna ett tag och bara va. Vissa människor har jag tagit mig nära medans jag föser bort andra och det finns ju skäl till det. Vill inte vara med människor som får mig att må dåligt och som skapar stress i mitt liv. Vill ha vänner som finns där för mig och bryr sig om hur jag mår.

Jobbet känns som en ond plats just nu, många klagar på hur dåligt vi har det på jobbet, cheferna överröser ( e d ett ord?) en med en massa arbete utan att man får ens en klapp på axeln, förändringar görs vilket kommer belasta arbetarna mer och försämra tillvaron för många vilket i sin tur kommer leda till massuppsägningar.
Har brunnit för företaget i så många år men känner att jag börjar bli en kolbit, det roliga i arbetet har försvunnit för omgivningen är så negativ. Förstår inte varför ett stort bra företag som vårt inte kan se till de små eldsjälar som lägger ner så mkt tid och energi på att förbättra och göra det till en bra arbetsplats, det pratas om glädje hit och dit, hur ska vi kunna förmedla något vi inte känner??? Hur ska jag då känna glädje? Jag har ju gjort det i många år så vad är det som har gått fel? Älskar mitt jobb och tycker att miljön är underbar, har arbetskamrater som gör mig glad och vissa chefer som bringar positivitet.
Däremot är jag väldigt påverkad av min omgivning och när det bara hörs gnäll och negativiteter och hur den ena blev behandlad etc.. när det även från chefshåll börjar gnällas så kan jag inte låta bli att påverkas, vilket nu gjort att jag börjar vackla.

Det enda ljus jag ser i tunneln är mina kära utbildningar, älskar dom!! Att få se en person träda in i vår värld och inte kunna ett skvatt för att dag efter dag utvecklas till att bli en av oss. Att se frustrationen i deras ögon när det inte går som de vill men att sen se lättnaden när dom inser att det inte var så farligt som dom trodde.
Dom kommer in med så lite förväntningar och oskuld. Där är det lätt att förmedla glädje och inspireras av folks ovetande och slippa höra allt gnäll i rökrummet för det finns ju inget utrymme för negativ energi där.

Nu vart detta ett väldigt långt inlägg om min arbetsplats vilket inte alls var meningen men ibland kanske man måste få utlopp för sina känslor för att kunna vända blad och köra igång på nytt. Hoppas innerligt att detta är just nu och att förändringens tider är på väg. Älskar ju mitt jobb och är glad att få ha så många fina kollegor som kämpar varje dag vilket ger mig motivationen att gå dit varje pass och göra mitt bästa även om jag helst skulle vilja ligga i soffan och bara vara.

Har iallafall peppat mig själv med detta inlägg och känner mig lite lättad av den börda jag kände för tio minuter sen. Ska försöka göra som en god vän till mig genom att försöka se på allt det jag har istället för att sträva efter det jag inte har, kanske funkar det, ska ge det en chans...

Natti natti!!

Idag är det fredag och jag jobbar mitt sista dagpass för att sen va ledig i två dar. Har inga planer för idag men imorgon blir det melodifestival hos mig och kanske utgång på det.

Har suttit och planerat min semester för fullt så nu ska det sökas, hoppas jag får den beviljad för en gångs skull.

Inga kurser inplanerade för min del så det blir att jobba på golvet utan något i sikte. Nu ska jag kolla på senaste avsnittet av Jersey shore innan jag beger mig till jobbet.

Min tillvaro just nu handlar om fest känns det som.

Har slösat enorma resurser på utgång och är nu fattig som en kyrkråtta.
Men hindrar det mig? Nopes....
Igår var det avslutning för Mille och vi samlades sedvanligt på Ankan och vi vart väl en tjugotal jobbfolk. Kul som vanligt men fredagar är en tung dag när man klivit upp sju på morgonen och sen är ute till två.
Idag kommer det ett litet gäng hit som ska festa för att Tessie fyller år. Sen är det slut på fest för min del.

Måste få bukt på träningen och vikten. Mår ju inte bra i mig själv just nu och det blir ju inte bättre av att jag tänker på det hela tiden. Har kommit igång med cykling denna vecka och lyckats cykla minst tio km varje dag. Det är ju en början iallafall.

Fick riktigt dåliga nyheter i torsdags. Och har inte riktigt kunna fatta det. Vet inte hur jag ska hantera denna sorg som jag känner. Tänker dock inte gå in på detta mer för det är alldeles för personligt.

Min kurs går galant och nästa vecka är sista veckan för de små liven och nervositeten börjar smyga sig på och det märks. Dom är iallafall jätte duktiga och är ett väldigt bra tillskott till jobbet.

Nu måste jag ta tag i städningen och tvätten.