Tankar.
Att sitta i soffan och glo på tvn och inse att man inte har en aning om vad det är man tittar på ger en insikt av att jag har alldeles för mycket tankar som snurrar i mitt huvud.
Varje dag fylls jag av en massa tankar som får mig att bli ledsen och förvirrad. Jag känner mig som en främling i min egen kropp. Jag omges av surr som inte har någon mening och det tar all min energi.
Ingen förstår mig och jag förstår ingen.
Försöker förändra mig men lyckas inte till fullo då andra inte tillåter mig att förändras.
Just nu känner jag bara för att dra iväg ett tag och vara för mig själv utan att behöva tänka på något.
Allt runt mig just nu känns jobbigt, allt känns falskt och påklistrat. Känner mig så oerhört ensam och vilse.
Har ingen aning om vad jag ska göra, i vilket sammanhang känslorna är i och hur jag ska gå vidare.
Just nu är jag nere i ett litet svart hål och känner att jag vill vara där ett tag, kan man inte få vara det ibland? Måste jag alltid vara den som underhåller andras behov? Varför ska jag alltid lyssna, stötta och finnas där.
Vart är alla när jag har det behovet? Varför skapa relationer med mig om man inte kan ha en ömsesidig sådan. Varför är det fel på mig men inte dig? Varför gör jag fel men inte du? Varför är dina problem så viktiga men inte mina? Varför ska du respekteras men inte jag? Varför ska jag hjälpa dig när du inte hjälper mig?
Vänskap ska vara ömsesidigt.
Varje dag fylls jag av en massa tankar som får mig att bli ledsen och förvirrad. Jag känner mig som en främling i min egen kropp. Jag omges av surr som inte har någon mening och det tar all min energi.
Ingen förstår mig och jag förstår ingen.
Försöker förändra mig men lyckas inte till fullo då andra inte tillåter mig att förändras.
Just nu känner jag bara för att dra iväg ett tag och vara för mig själv utan att behöva tänka på något.
Allt runt mig just nu känns jobbigt, allt känns falskt och påklistrat. Känner mig så oerhört ensam och vilse.
Har ingen aning om vad jag ska göra, i vilket sammanhang känslorna är i och hur jag ska gå vidare.
Just nu är jag nere i ett litet svart hål och känner att jag vill vara där ett tag, kan man inte få vara det ibland? Måste jag alltid vara den som underhåller andras behov? Varför ska jag alltid lyssna, stötta och finnas där.
Vart är alla när jag har det behovet? Varför skapa relationer med mig om man inte kan ha en ömsesidig sådan. Varför är det fel på mig men inte dig? Varför gör jag fel men inte du? Varför är dina problem så viktiga men inte mina? Varför ska du respekteras men inte jag? Varför ska jag hjälpa dig när du inte hjälper mig?
Vänskap ska vara ömsesidigt.
